om du ser dehär ida, kolla/läs
Om du bara kunde förstå hur mycket jag saknar dig, jag vill inte ha det såhär.
det skulle vara du&jag föralltid, vad var det som hände?
du anar inte hur dåligt jag mår, och jag önskar du bara kunde förstå att jag behöver dig.
Att bråka med dig, var det sista jag vela. Det skulle vara vi mot världen, inget skulle någonsin skilja oss åt, Kommer du ihåg?
Jag behöver dig, Jag behöver dig på min sida om jag ska kunna bli hel igen.
Även om vi är helt olika du å jag, så är du endå som en syster för mig, min bästavän.
Du får tycka vad du vill om mig, men jag vill iallafall att vi kan bli vänner igen, jag klarar mig inte utan dig,
det är du som får mig att vilja gå upp på morgonen och orkar med dagen.
Dessa skoldagar utan dig, kändes så ensamt, trots alla vänners stöd, så går det inte att byta ut dig ifrån mitt liv.
Önskar man bara kunde vrida tillbaka tiden, och rätt alla fel man gjort.
Men snälla Ida, förstå mig, jag behöver dig och ditt stöd i livet.
Även om du inte vill ha tillbaka mig som vän, så vill jag iallafall att du ska veta att om de skulle hända dig någonting, så skulle jag vara den första på plats och finnas för dig, för även om du inte vill ha tillbaka mig nu, så kommer jag alltid ha min famn öppen för dig, när du vill och känner för det.
jag älskar dig, glöm aldrig det.
/ my wesström
i miss it.
Haha, Ida kommer du ihåg?.. en gammal låt kan säga mer en tusen ord,
satt och lyssna på musik i bilen påväg till mormor, och plötsligt kom denhär låten upp, och då börja jag genast tänka på när du & jag hörde denna för första gången hemma hos max och mathias, sen var vi helt jävla besatt av den.
det var i sommaren 2011, då mitt liv var nästan perfekt, du & jag var väldigt ofta, och även var vi mycket med Max och Mathias, det var en jävligt kul tid, Jag saknar det somfan, ibland önskar jag man bara kunde spola tillbaka tiden, då det var vi 4, vännerna som aldrig skulle skiljas åt, Jag kommer så väl ihåg allt, vi var med varandra hela tiden, du & mathias var som gjorda för varandra, och jag och max hängde bara på.. Haha, kommer du ihåg när jag och max bildade ett team och dansa och sjöng till en gammal jävla sång och du & mathias bara satt där och skämdes ihjäl? HAHA.. åh. jag vill bara spola tillbaka den tiden, då det bara var vi, vi kunde hitta på så otroligt roliga saker, minnerna jag har med er 3 är så jävla fina, så otroligt många, & jag saknar det, jag saknar er.
you are my anything, you are my life
lämnar dej aldrig, kommer stå på din sida hela tiden, kommer alltid älska dej
kan inte någon bara visa mej vägen ut?
förlåt, detta är ett inlägg som absolut ingen måste läsa, jag skriver bara av mej.
jag orkar inte mer, jag sitter här i min ensamhet, i mörkret, medan jag tänker "vafan gör jag här?"
inget är sej likt längre, varför ska just jag vara som jag är? varför ska jag alltid vara den som kommer i andra hand?, ja, kan ju bara säga det att tack vare min Mormor och Ida så står jag här idag, att jag iallafall kan le även om det är hur jobbigt som helst.
Ända sen mamma och pappa skiljdes när jag var sex år gammal har allt vart kaos,
Mamma träffa en ny kille strax därefter som hon flytta hem till, som ja verkligen inte tyckte om, jag grät, jag ville hem, hem till mitt stora gula hus, allt jag vela var att mamma och pappa skulle flytta ihop igen, men så blev det inte,
tiden gick, och kompisarna blev allt viktigare och viktrigare, Pappa hade någon tjej, men inte så det varade länge.
tills nu, sommaren 2011 var det kanske värsta i mitt liv, åren innan hade jag mått dåligt över min mamma sida, att allt var så skit, men när det äntligen löste sej, kom ett nytt problem.
I somras träffa pappa en ny tjej, en tjej som jag inte tycker om, dom blev tsm och flytta ihop efter bar anågra månader, nu är det exakt lika som när jag var hos mamma, jag kan ligga och gråta om nätterna och inte kunna sova, jag kan se hur jävla glad och lyckig ut som helst, men innerst inne lever en hård sten, den stenen i magen jag har varje dag, som får mej att tänka att jag inte räcker till.
varför ska jag vara hon som ingen vill ha, hon som förlotar mer och mer vänner varje dag.
vart fan ska detta ta vägen? jag kan inte se mej själv i framtiden lycklig, önskar bara någon kunde komma, någon som kom och kan rädda men ur detta skitet..
jag orkar inte mer, har ofta tänkt hr livet skulle va utan mej, och de skulle vart jävligt enkelt då,
för jag har märkt att jag bara är i vägen hela tiden, vad jag än gör, spelar ingen roll vart jag än är någonsrans så får jag alltid höra utan just dej att jag inte duger, att ja bara är till problem. jag orkar verkligen inte.
kommer väl ihåg det du sa till mej, du sa " dra härifrån, orkar inte med dej längre, Hejdå" det var de sista jag hörde från dej, och du var det bästa i mitt liv, du var den jag kunde snacka med om allt, men dedär är tydligen slut nu, jag hade så jävla fel om dej, jag hatar att jag älskar dej.
jag orkar inte mer, jag sitter här i min ensamhet, i mörkret, medan jag tänker "vafan gör jag här?"
inget är sej likt längre, varför ska just jag vara som jag är? varför ska jag alltid vara den som kommer i andra hand?, ja, kan ju bara säga det att tack vare min Mormor och Ida så står jag här idag, att jag iallafall kan le även om det är hur jobbigt som helst.
Ända sen mamma och pappa skiljdes när jag var sex år gammal har allt vart kaos,
Mamma träffa en ny kille strax därefter som hon flytta hem till, som ja verkligen inte tyckte om, jag grät, jag ville hem, hem till mitt stora gula hus, allt jag vela var att mamma och pappa skulle flytta ihop igen, men så blev det inte,
tiden gick, och kompisarna blev allt viktigare och viktrigare, Pappa hade någon tjej, men inte så det varade länge.
tills nu, sommaren 2011 var det kanske värsta i mitt liv, åren innan hade jag mått dåligt över min mamma sida, att allt var så skit, men när det äntligen löste sej, kom ett nytt problem.
I somras träffa pappa en ny tjej, en tjej som jag inte tycker om, dom blev tsm och flytta ihop efter bar anågra månader, nu är det exakt lika som när jag var hos mamma, jag kan ligga och gråta om nätterna och inte kunna sova, jag kan se hur jävla glad och lyckig ut som helst, men innerst inne lever en hård sten, den stenen i magen jag har varje dag, som får mej att tänka att jag inte räcker till.
varför ska jag vara hon som ingen vill ha, hon som förlotar mer och mer vänner varje dag.
vart fan ska detta ta vägen? jag kan inte se mej själv i framtiden lycklig, önskar bara någon kunde komma, någon som kom och kan rädda men ur detta skitet..
jag orkar inte mer, har ofta tänkt hr livet skulle va utan mej, och de skulle vart jävligt enkelt då,
för jag har märkt att jag bara är i vägen hela tiden, vad jag än gör, spelar ingen roll vart jag än är någonsrans så får jag alltid höra utan just dej att jag inte duger, att ja bara är till problem. jag orkar verkligen inte.
kommer väl ihåg det du sa till mej, du sa " dra härifrån, orkar inte med dej längre, Hejdå" det var de sista jag hörde från dej, och du var det bästa i mitt liv, du var den jag kunde snacka med om allt, men dedär är tydligen slut nu, jag hade så jävla fel om dej, jag hatar att jag älskar dej.
jag hatar att ingenting är som förut
älskade du, om du bara kunde förstå.
hatar dej äckel
du har tagit mina vänner ifrån mej, du har förstört mitt liv.
om jag bara kunde skulle jag skicka iväg dej till en annan planet så ja slipper se dej,
jag orkar inte mer, jag mår redan skit, men endå ska du komma och trycka ner mej,
din äckliga sak, jag hatar dej så jävla mkt, fan dra.
allt som var så bra, innan du kom och förstörde allt.
om jag bara kunde skulle jag skicka iväg dej till en annan planet så ja slipper se dej,
jag orkar inte mer, jag mår redan skit, men endå ska du komma och trycka ner mej,
din äckliga sak, jag hatar dej så jävla mkt, fan dra.
allt som var så bra, innan du kom och förstörde allt.
när jag ser dej vill jag va med dej, det bara e så
att vara liten är det bästa endå, sisådär 3-6.. bästa tiden i mitt liv iaf.
Kärleken var så enkel, det var bara att säga åt en kompis att fråga chans åt en, eller så skicka man lappar där det stog "ja" "nej" eller "kanske"
Vännerna var ingenting, när man var liten var pappan eller mamman de enda man ville va med,
Arg var man när man inte fick den dockan man ville ha på leksaksaffären.
Sårad och ledsen var man när end bästa barbie docka gick sönder,
i familjen var allt underbart, mamma och pappa hållde ihop, så länge dom kunde.
och man skulle bo hos dom FÖRALLTID, och aldrig var det några bråk med mej/om mej.
men åren gick, jag växte upp, min mamma flyttade ihop med en ny kille, som jag absolut inte gilla, jag börja må dåligt över att jag inte ville åka dit som jag var tvungen till, jag grät varje gång jag skulle dit, tillslut bestämmde mamma och pappa att ja skulle bo heltid hos pappa.
men sedan träffa pappa en ny tjej, och inte fan är det nå bättre eller..
gråter väldigt ofta, när ingen ser. ibland tänker jag bara att allt blir bättre om jag bara försvann.
Kompisarna är ens allt, utan dom och deras störd skulle jag aldrig klarat detta.
familjen är bara skit och det är bara kompisarna som existerar, kärleken däremot, de är inte längre så lätt som det var tidigare, det är mycket komplicerande nu.
arg är man nu när man inte får va ute hur länge man vill, eller så mkt pengar men skulle vilja ha.
sårad/ledsen är man när man bråkar med ens bästavän, eller killen gjort slut.
allt är så annorlunda nu, önskar man bara kunde spola tillbaka tiden, bara en gång till.
en såndär så kallad kärlek
jag saknar dej alldeles för mkt, snälla, kom tillbaka.
bruden som gjorde mitt liv till en mening, det är du det.
du & jag har kännt varandra väldigt länge nu, du börja i vår klass på lekis, men då visste jag ingenting om dej.
det var inte förns i 1 vi börja bli vänner, sedan ledde de till att vi blev bästa vänner.
alla minnen vi har, de går bara inte att glömma. jag minns första dagen då jag blev din vän, vi spelade tre i rad, jag vann över dej, kommer oxå ihåg en särskilld sak, vi var hemma hos dej för första gången, vi gick upp och satt oss vid din mamma och pappas dator, och satte på SOFIJAH - FÖRSÖKER. Haha! då nörda vi på den 24/7.
sedan vid 3-4 tävlade vi om det mesta, t ex den som hade mest låtar på mobilen.
vi kanske inte är lika varandra i utseendet, men du är endå som en syster för mej, du förstår mej & de är dej jag ringer till om jag är ledsen och mår skit, om inte du fanns vid min sida, skulle jag inte klara livet.
du är min andra halva, om du försvinner bort från mej, så tar jag livet av mej, jag klarar inte ett liv utan dej.
& varje jävla gång vi bråkar så gråter jag tills tårarna tar slut.
finns ingen som är lika underbar som dej, du är bäst babe. tänk att jag av alla hundra miljader människor har kunnat hitta en sån underbar vän som dej? med dej och din närhet känner jag mej trygg, och utan dej ingen mej, så är det bara, och hur mycket du än skulle hata mej, så kommer jag alltid älska dej, och jag kommer aldrig glömma dej, mitt allt.
Ida Märta Anna Ahlsen, mitt liv, min luft, jag lever bara för dej min vän, det ska du veta. för jag älskar dej mest.
